Sol. Saltstänk. Läktarna små och nära. Vi står där, nästan inne i spelet, och ser Matthew Fitzpatrick och Scottie Scheffler gå runt banan på 18 under par. Asså, det är helt sjukt att de klarar det utan större krascher.
En gammaldags bana
Harbour Town Golf Links är inte byggd för jättestjärnor med jättesvingar. Den är byggd för precision. Smala fairways. Trånga inspel. Små greener. Du tänker inte långa drives hit. Du tänker linjer. Okej men det syns på skärmen också, det blir roligare att följa. Vinden spelar in. Vinden bestämmer mycket. Vinden, vinden.
18 under på smala hål
Fitzpatrick och Scheffler på -18. Nej men hör på det. De gör birdies. De räddar par. De missar och räddar igen. Sen han bara stod där. Det hade kunnat bli en katastrof varje gång någon hamnade i buskagen eller i ruffen. Men det blev aldrig så. Istället såg vi tålamod. Vi såg precision. Vi såg spelare som anpassar sig, inte bara slå hårdast.
Varför det känns roligare
Här på Sportskribent håller vi koll på mindre banor. Vi vet att det blir spänning när det är trångt. Två spelare på -18 på en bana som kräver allt från kortspel till hjärna — det ger bättre TV än ännu en vid, öppen stadiumbana. Det är mer nerv. Mer småögonblick. Mer clutch.
Förresten, kom ihåg den där tystnaden på 18:e greenen i början? Den var tillbaka vid slutet. Vi stod där, vi såg det hända. Det känns nästan orättvist mot moderna banor hur mycket drama en gammal, tajt bana kan trycka fram. Men vi klagar inte.
