Franco Baresis död känns som slutet på en epok för AC Milan och för italiensk fotboll. Jag satt på ett tyst kafé när notisen dök upp i telefonen (min redaktör brukar klaga när jag läser nyheter över croissanten men vad ska man göra). AC Milan meddelade hans bortgång. Han blev 66.
En spelare, en klubb
Baresi spelade hela sin karriär i AC Milan. Hela. Det är inte ofta man ser det längre. Han bar kaptensbindeln med samma självklarhet som han bar tröjan. Han var ingen pratkvarn i mikrofondjupet (tack och lov) utan en ledare på planen. Kort steg. Lång blick. Han städade upp när allt annat såg rörigt ut.
Vad han gjorde på planen
Han var teknisk, läste spelet som få och sprang inte ifrån sitt ansvar. Titlarna finns där som bevis. Ligatitlar och internationella vinster. Men det är smått absurt att reducera honom till troféer. Han gav laget själ. Jag menar det rakt upp och ner. Jag grät. (om än jag överdriver lite)
Tomrummet efter en legend
Det blir tystare i samtal om Milan nu. Tomrummet är inte mätbart på resultattavlan, men du känner det i klubbrummet, i fansens sånger, i historierna som berättas av dem som såg honom live. AC Milan meddelade det kort och formellt. PR-texten var sval. Det gör nyheten ännu tyngre.
Jag vet att jag romantiserar. Jag vet att varje generation hittar sin hjälte. Men Baresi var en spelare som formade en klubb. Till sist återvände jag till det där kafébordet. Koppen var kall. TV:n i hörnet rullade gamla höjdpunkter utan ljud. Jag drack upp och gick hem (jag tippade dem för nedflyttning i augusti, så ta mina ord med salt).
