Att Danmark väljer en svensk som förbundskapten är inte en slump. Det är ett statement. Jag gillar det.
Tommy Samuelsson är 66 år och har precis skrivit på ett tvåårskontrakt med det danska ishockeyförbundet. Kontraktet gäller det danska A-landslaget och börjar omedelbart (eller ja, så snart papperna är på plats och kalendern synkroniserad).
Det här är pragmatiskt. Danmark vill gå upp en nivå. Landet har växt i sporten de senaste åren. De har spelare som Nikolaj Ehlers och Frederik Andersen att räkna med, och de vill göra mer än att bara synas i slutspelet.
Varför Samuelsson?
Han har erfarenhet som spelare och tränare. Han har jobbat med ungdomar. Han har jobbat med proffs. Han vet hur man sätter krav och hur man skapar struktur. Min spontana känsla: det här känns rätt.
Med Samuelssons erfarenhet från år som spelare och tränare, hans vana att hantera både unga talanger och etablerade proffs, och en nation som pushar ekonomiskt och organisatoriskt för att klättra i VM-tabellen, så finns en realistisk chans att Danmark kan göra ett ordentligt ryck de kommande två åren om allt klickar—men det kräver mer än en auktoritet vid sidan; det kräver struktur, scouting och tålamod som ofta saknas i snabbt föränderliga förbund där kortsiktiga resultat får för mycket spelrum.
Jag tänker på enkla saker. Träningstider. Spelidé. Ett spelsystem som spelarna förstår på minuten. Du får inte fram mer bara genom att byta namn på tränaren. Men du kan få mer om den nye ledaren får jobba i fred.
Det här säger också något om Danmark som land. De stoppar inte huvudet i sanden och hoppas på talangbristens mirakel. De söker erfarenhet. De tar in en röst utifrån. Det kan irritera purister. Jag bryr mig inte om purister i det här fallet.
Det är ett tydligt drag. Om det räcker? Det återstår att se, men jag tycker det var ett smart första steg.
