Det är onsdag, läktarna på NBECH brusar och jag står där och fattar knappt vad jag ser. Pam Svane kliver fram, Louise Etzner Jakobsson gör samma sak några heat senare, och plötsligt har båda sin tredje guldmedalj i plastkassen. Jag säger det rakt ut: det händer inte varje dag.
Okej men, tänk på det. Tre guld på samma mästerskap. Inte en gång, inte två. Tre. Det är konsistens. Det är nerver. Det är timing. Jag tror inte folk förstår hur svårt det är att hålla det där lugnet match efter match.
- Pam Svane: tredje guldet på onsdag, NBECH.
- Louise Etzner Jakobsson: tredje guldet på onsdag, NBECH.
Jag såg några detaljer som säger allt. Ett perfekt avslut från Pam. Ett kallt, metodiskt lopp av Louise. Små grejer som avgör. Och ja, jag vet att jag låter som en fan, men jag har sett nog av sporten för att veta när något är på riktigt.
Det här cementerar deras status på ett sätt få kan ifrågasätta. Men det lämnar mig också undrande över nästa steg, vad händer nu när motståndet vet att de kan göra om det, när pressen växer och publiken förväntar sig mer…
