Jag tycker att Tristen Robins redan gör mer för hockeyns själ än tusen opretentiösa panelsnack. Grejen med att en 24-åring, ny i Björklöven, säger rakt ut att "Mår man inte bra går det inte att prestera"... det river i mig. Han har lämnat hemmet som 14-åring, familjen sålde huset, han spelade i San Jose-organet och i Tjeckien. Han vet vad offret kostar. Han vet vad ensamhet gör med ett huvud.
Varför det spelar roll
Han pratar om idrottspsykologer. Han pratar om en krets som håller. Han säger att tystnad är som att åka full fart med fel skridskor: du tror du styr men du far in i sargen. Jag menar det.
Tristen nämner vännen Seth Jarvis och Stanley Cup med en konstig, tom blick: "Som att stå där själv". Det klipper till. Jag spelade i Division 2 i tre säsonger, så jag vet hur svårt det är att be om hjälp. Han säger att stöd betyder mer än extra träning. Punkt.
Min magkänsla? Han kommer ändra allt. Helt otroligt men bara såklart. Om fler följer honom — om klubbar tar in psykologer och snacket blir normalt — då kan spelare börja prestera utan att bära hela livet i ryggsäcken. Men om ingen lyssnar...
