Jag stod vid bortre utgången och kände hur luften i Skellefteå-hallen gick ur laget (och mig, jag hade druckit för mycket kaffe, som vanligt). Klockan visade 20:13 när slutsignalen gick och tavlan sa allt: en utklassning, inget konstigt med det. Det var svårt att andas för Rögle-fansen. Det var ännu svårare att titta på spelarna när de lämnade isen.
Hur det började
Rögle har vunnit sig igenom slutspelet på vilja och vändningar. Jag har sett dem ta ikapp tre mål i en period — ja, jag såg det live (jag trodde fortfarande på mirakel) — men i kväll fanns ingen gnista. De små miraklen uteblev. Istället kom misstag på rad. En passning som studsade fel 47 sekunder in i andra blev startpunkten för ett mål som knäckte matchen.
Skellefteås maskin
Skellefteå spelade som ett lag med vana av att vinna. De åkte inte bara snabbare. De tänkte snabbare. De spelade enkelt. De slog hål i Rögles uppställning och utnyttjade ytorna iskallt. Rögle såg ut som ett lag som hade glömt sin plan. Ingen räddning på bänken. Det var en sån kväll där allt gick emot dem, och det händer ju, men ändå — detta var överkörning.
Vad det betyder
Jag säger det rakt ut: det här kan bli en bitter vändpunkt för Rögle. De måste omvärdera. Byta syn. Ta ansvar. Stå upp för varandra, ja, men också förändra spelsystemet och agendan. Jag vet, jag har en förkärlek för underdogs (det är min grej, och ibland min förbannelse). Men att förlora en final så här, i den här formen, det är svårt att se som något annat än ett misslyckande som kräver handling.
Och jag minns fortfarande bortre utgången, luften, klockan 20:13. Samma plats. Samma smärta. Same story, fast nu måste Rögle göra något åt den.
