Sebastian Hartmann lämnar Timrå efter sju år och är klar för Djurgården. Det är resultatet. Punkt. Men det är också mer än en vanlig övergång.
Han säger det själv i Hockeynews-intervjun – ”Ibland blir jag lite bekväm och det vet jag om. Därför vill jag pröva något nytt.” Det är en enkel mening. Den säger att han såg sig i spegeln och gillade inte bilden. Jag gillar sånt. (Ja, jag är sentimental ibland. Skyll på journalisten i mig.)
Modet att lämna tryggheten
Jag började tänka på lojalitet som ett värde här – trodde först att stanna var bevis på karaktär. Men sen insåg jag att stanna också kan bli en ursäkt för att slippa växa. Hartmann valde att göra något svårt. Han valde att rucka sitt eget vanemönster.
Det är lite som att byta skrivbord på kontoret men fortsätta dricka samma dåliga kaffe; ytan förändras, men vanan följer dig om du inte jobbar mot den. Jag tror det blir bra. Punkt.
- Hittade egen insikt: erkände bekvämlighet
- Söker utveckling i ny miljö
- Tar ett aktivt beslut efter sju år
Mitt heta tips (utan bevis): det här kan bli hans bästa drag. Han lämnar en trygg hamn för att jaga en gnista. Frågan är inte om han behövde byta klubb. Frågan är hur snabbt Djurgården gör plats för den nya versionen av honom. Vad händer nu?
