Det känns rätt att Henrik Stenson tar Fanny Sunesson tillbaka — det är mer än nostalgi. Han spelar sin 21:a The Open. Royal Birkdale är värd. Tävlingen startar tisdag eftermiddag. Han går i ensamboll på de sista nio hålen. Det är exakt tio år sedan den historiska segern 2016.
Återföreningen och praktiken
Sunesson är tillbaka vid hans sida — hon har caddat honom i flera stora tävlingar och läser banan på ett sätt som syns i små detaljer. De går fairway tillsammans. De markerar lägen. De testar puttar i 37 sekunder varje gång de står bakom en flaggpunkt. Arbetsrytmen är metodisk och kall — inget läggs åt slumpen.
Royal Birkdale är hård, vindkänslig och kräver tålamod. Merseyside-greenerna är lika oförlåtande som alltid. Det här upplägget — Stenson ensam i bollen, Sunesson vid bagarna — adderar en nivå av kontroll som kan vara avgörande när vinden vrider och alla andra gör fel.
Vad det kan leda till
Han kan ha fel, men det här känns magiskt. Det är en kort reaktion utan bevis. Men magin i Major-golf sitter ofta i små, upprepade val — hur man läser en flaggning, hur länge man väntar innan ett slag, vem som säger något tyst i en bunker.
Det finns inget mystiskt knep här — bara noggrant arbete och en gammal partner som vet vad han tänker innan han gör det. Om någon gång att återuppleva 2016 ska ske så börjar det nu —
Det här kan vinna honom en major igen.
