Jag tycker det här säger mer om hur nära rekordet är än om hur långt bort det känns. Lucas Herbert, 30 år, slutade på 62 slag i The Open — samma totalsumma som Branden Graces rekord och senare Sam Burns. Han var nio under par med två hål kvar. Det är den enkla linjen.
Jag kände det i luften.
Hur nära 59 var egentligen möjligt?
Det finns en vilja i det här resultatet — och en gräns. Herbert kom runt banan och gav sig chansen att gå på 59. Borde ha varit 59. Han var nio under med två hål kvar. Ett par där, och vi hade pratat om historiska rubriker. Istället gick det inte hela vägen och det slutade på 62.
62 är inte en siffra att vifta bort. Branden Grace satte 62 som lågt rekord i The Open för att visa att det går — men ingen har förbättrat det i en major. Nu gjorde både Herbert och Sam Burns samma runda. Det talar om standarden i fältet och om att banan släpper låga scores, men också om att det krävs mer än bra spel under 16 hål.
Jag kan ha fel, men det här är en tydlig varning: när slutspelet kommer så avgör pressen.
Herberts runda visar två saker samtidigt — potentialen och trögheten i slutet. Han spelade smart, gjorde birdies tidigt och hamnade i position. Men de sista hålen är olika djur. Golf är enkel matte och komplex psykologi på samma gång.
Det finns siffror att gräva i — hur många greenträffar, hur många puttar i sjön osv — men poängen är densamma. Han var där. Han tangerade rekordet. Och ändå kändes det som en förlust för chansen att skriva historia.
Jag kan ha fel, men jag tror vi får se 59 i en major förr än förväntat — bara inte av vem som helst, och inte utan att släcka all press runtomkring honom.
