Jag har bilden kvar i huvudet: Joakim på sista tee under U.S. Open 2025. Solen låg lågt. Han stod lugn. Ett slag. En sista nickning åt bollen (eller åt publiken, eller åt allt han byggt upp). Om du frågar mig kändes det mer som en sista refräng än ett abrupt slut.
Jag tycker hans avsked markerar slutet på en epok. Om än kanske jag överdriver lite.
Han har tävlat i 23 år. Han har vunnit 37 tävlingar. Han har plockat mästerskapsmedaljer och ett VM-guld. Punkt.
– Det här är ett beslut som egentligen fattades för länge sedan. Efter U.S. Open 2025 kände jag att min tävlingsresa… – Joakim Björkman
Arvet efter slaget
Joakim gjorde paragolf begripligt för fler än de som redan följde sporten. Han gjorde inte bara poäng. Han gjorde historier. En birdie under press. En gest efter en miss (väldigt mänskligt). Sådant stannar kvar.
Paragolf har ofta fått spela i skuggan. Men när Björkman vann satte rubrikerna sig. VM-guldet var inte bara en medalj. Det var en rubrik som sa åt folk att titta upp. Han blev en referenspunkt för unga spelare. Ett sätt att säga: det går att nå hit.
Jag tror också att hans avsked lämnar ett större tomrum än vad folk först inser. Det är som när en gammal radio i kvarteret tystnar och man plötsligt hör hur mycket den fyllde ut. (Min redaktör skulle kalla det melodramatiskt. Hon har delvis rätt.)
Det lämnar ett tomrum.
Beslutet kom efter U.S. Open 2025. Ett naturligt ställe att sluta för den som tävlat i över två decennier. Men naturligt betyder inte enkelt. Hans avsked kommer göra ont för konkurrenter, för fans och för sporten i Sverige. Det skapar ett hål att fylla.
Jag såg bilden först. Jag ser den fortfarande. Joakim på tee. Slaget. Tystnaden efter. Det fortsätter att kännas som en refräng som just tagit slut.
