Jag tycker att det här säger allt om en spelare som är i zonen: 73:e minuten, läktarbruset, och Nikola Vasic formar kroppen precis rätt och trycker in det tredje målet... det var så enkelt och så svårt samtidigt! Grejen med Vasic är att han inte bara gör mål, han hittar ytor, han andas runt straffområdet som om han ägde luften där.
Han gjorde tre mål. Målen kom i en match mot rivalen Örgryte och två av dem tack vare samma lagkamrat som serverade rena lägen. Jag såg missen av rensningar, jag såg luckorna, men framför allt såg jag kombinationerna som ledde fram till bollen i nät.
Assisten som blev kvällens snackis
Efter matchen stod Vasic där, andfådd och glad, och sa det rakt ut: "Jag är väldigt tacksam för assisten, det visar verkligen lagets styrka," sa Nikola Vasic. Han hyllade sin medspelare i omklädningsrummet och gjorde det offentligt, och det är inte småprat, det var uppriktigt. Om du frågar mig så är det där fotboll: två spelare som läser varandra och slår igenom motståndet tillsammans.
Hattrick är alltid en grej, men det som fick mig att hoppa upp i soffan var hur de två assistförsöken var lika tydliga och lika modiga, som två små konststycken i en större tavla. Vasic avslutade dem kyligt. Kyligt och till synes enkelt, fast jag vet att det inte är enkelt alls.
Jag blir alltid lite mer förlåtande när en spelare rör sig så smart och så beslutsamt, det påminner mig om mina egna dagar i Division 2 när en perfekt passning kunde få hela laget att jubla, och ja, jag säger det högt: Vasic är just nu en av ligans mest effektiva målskyttar. Det är inte bara känsla. Det är statistik, rörelsemönster och tajming i kombination, som en gammal, pålitlig verktygslåda som plötsligt blir en schweizisk armékniv i straffområdet, och det är helt otroligt.
Jag såg det unfolda, jag såg tacken, och jag säger det igen: sånt här gör mig glad. Hattrick, hyllningarna, de två assisten – det är kvällens snackis och jag kommer att tänka på det resten av veckan.
