Resultatet syntes på planen. Ett lag som inte längre följde en tydlig väg. Spelarna såg sig omkring mer än åt varandra.
I en intervju på Bollsvenskan säger Pontus Jansson rakt ut: ”Han gick vilse i sin ambition och filosofi – tappade bort sig själv.”
Vad Jansson menar
Det är kort. Det är hårt. Det är en anklagelse mot ett ledarskap som blev större än laget.
- Filosofi som doggar över praktisk vardag
- Hårt träningsfokus, två pass om dagen under perioder
- Systemval som bytte spelarnas roller för ofta
Jansson kan säga det här. Han har spelat i Sverige och utomlands. Han har sett tränare som håller fast i idéer även när de inte fungerar.
Det Jansson pekar på är enkelt: ambition är bra tills den blir självuppfyllande. När en tränare prioriterar sin filosofi framför människor händer det här. Spelarna tappar riktning. Formen påverkas. Kulturen börjar knaka.
Vi har sett liknande fall. Ett par månader av dubbla pass. Ett spelsystem med konstant hög press. En rotation som gjorde fler förvirrade än stärkta.
Förresten, Jansson sa det i Bollsvenskan. Vi tar det inte som en slutgiltig dom. Vi tar det som en lampa som blinkar rött över ledarskapet.
Vad händer när ambitionen blir viktigare än laget?
