Jag stod vid träningsplanen när samtalet kom. Mobilen vibrerade, rösten var kort. Affären var nära slut. Det kändes nästan över.
Vad som hände
Ibrahim Diabaté var nära att säljas. GAIS var säljande klubb. Förhandlingarna pågick nyligen och parterna var tydligt nära en överenskommelse. Allt klart. Nej.
Varför dra sig ur?
Ingen officiell förklaring har kommit från GAIS. Det säger allt i sig. Jag kan spekulera, men jag håller mig kort. Ett sista ögonblicks omtag, en intern vändning, en ekonomisk omräkning — välj en. Det förändrar spelaren. Det förändrar klubben. Det skapar osäkerhet i truppen och på marknaden.
Följderna
Spelarförsäljningar är livsnerven i många klubbar. När de brister, blöder budgeten. När en klubb backar i sista stund, backar marknaden också. Diabaté står kvar i truppen med en ny fråga: var det nära att han lämna eller inte? Han vet det bättre än vi. Allt jag hör säger att planen var lagd — sen togs den bort.
Jag säger det rakt: GAIS:s agerande riskerar att skada både trovärdighet och spelarens karriär. Det kan också göra framtida förhandlingar svårare. Vem räknar dem som stabila nu?
Förresten, när jag stod där vid planen så var läktaren halvtom. Och läktaren ja, jag glömde att säga att tystnaden kändes större än vanligt.
Det här slutar inte mjukt. Det slutar med en paus, en osäkerhet som lägger sig över laget. Jag såg det först vid planen och jag ser det fortfarande när telefonen är tyst.
