Asså, att få en smällkaramell på en helt vanlig fredagskväll i Allsvenskan känns nästan orättvist på ett bra sätt.
Jag såg matchen och jag säger det rakt: jag blev överraskad, glad och lite andfådd på samma gång. Jag gapade.
Varför en fredag räknas
Fredagskvällar brukar vara lugna. Folk åker hem från jobbet, tar en öl, kanske kollar en rutinmatch i soffan. De stora explosionerna kommer oftare på söndagar eller mitt i veckan när allt redan känns spikat. Den här gången var det annorlunda.
Matchen såg ut som något man förväntar sig mellan AIK och Hammarby när rivaliteten kokar över, eller som ett klassiskt Malmö FF–IFK Göteborg med fart framåt och tajta dueller, fast det hände en fredag när folk knappt hann byta om efter jobbet och ändå stod på läktarna och jublade som om det vore final. Jag kände det i magen.
Det finns få kvällar som den här i en säsong. De flesta omgångar har en eller två höjdpunkter och resten är stabilt grått. Den här matchen var en sån kväll som rycker tag i säsongen och säger att ja, Allsvenskan kan överraska när man minst anar det.
Publiken märkte det direkt. Det small på läktarna. Det small på planen. En spelare drog till med ett dundermål som fick alla att stanna upp.
Jag tycker att vi ska uppskatta det. Asså, njut nu.
Okej men, den här fredagskvällen gör mig hoppfull för serien, inte för att varje vecka blir så här men för att det visar att potentialen finns, att ligan kan leverera spektakel även på de mest oväntade tiderna, och det är värt att minnas när vardagen tar över igen.
