Det börjar kännas som en oundviklig historia: Ibrahim Diabate är i ropet och GAIS står och ser på (surt, men så ser verkligheten ut när pengarna är små). Under våren har ryktena eskalerat – Servette i Schweiz ligger nära och flera turkiska klubbar visar klart intresse. Diabate spelar offensivt. Han gör saker på små ytor. Klubbar lockas av det. Och inte minst av möjligheten till mål och assist i ett lag som vill framåt.
Servette är en trygg hamn i en stabil liga. De erbjuder annat än svensk midseason-panikköp. De erbjuder en plattform, bättre lön och – ja – lite prestige. Turkiska klubbar har också ett tydligt finger i spelet, de har köpt svenskt förr (och ofta med plånboken öppen). Det betyder bud, det betyder förhandlingar och det betyder att GAIS har svårt att matcha.
GAIS ser inte tillbaka
GAIS själva lär sig att räkna bort en återkomst. Klubben skickar inga signaler om att de kan ta tillbaka honom, varken ekonomiskt eller sportsligt. De har haft problem med budgeten de senaste säsongerna. Det är tröttsamt att skriva, men pengar styr transfermarknaden. Det är inte smickrande, men sant.
Han, han vill nog inte tillbaka.
Det finns en annan vinkel som många glömmer. Klubbar som Servette köper inte bara spelare. De köper potentialen att sälja vidare. Diabate är ung, han kan bli en exportvara. För GAIS är det jobbigt. De kan få en fin säljsumma, visst (och alla klubbar hoppas på det), men de riskerar också att tappa en spelare som kunde tagit laget framåt sportligt. Samtidigt – vad ska de göra? Stanna och vänta på ett mirakel när någon från utlandet knackar på dörren?
Han kommer inte komma tillbaka, känns det som.
Det är rätt enkelt att bli sentimental. Man minns Diabates första matcher för GAIS och tänker att klubbhjärtan finns. Men fotboll är också affär. Och just nu står GAIS i ett läge där de inte kan konkurrera mot en schweizisk klubb eller en rik turkisk ägare. Det blir en lång vår för supportrarna. De får vänja sig.
