Det känns som en förlorad chans, och ja, vi säger det rakt ut här på Sportskribent: både Joel Asoro och Djurgården lämnar något halvklart efter sig. (Min redaktör säger att jag alltid skriver så; hon kanske har rätt.)
Ingen förlängning. Inget besked.
Asoro kom till Djurgården under säsongen 2023 för att få speltid. Lånet var tänkt som en win-win. Nu är låneperioden slut. Parterna går skilda vägar. Ingen förlängning skrevs på.
Det gör att vi står kvar med en spelare som har rört runt i flera europeiska klubbar och som nu plötsligt måste välja nästa steg utan en uppenbar plan, och det känns märkligt eftersom låneavtal ofta finns just för att ge spelare sådan andningsyta och för klubbar att pröva kemi utan att binda sig hårt, men här blev det tyst i stället för en naturlig fortsättning.
Vi tappar något här.
För Djurgården är det också lite huvudbry. Klubben i Allsvenskan bygger ofta kring spelare som kan bidra snabbt. Asoro visade glimtvis vad han kan göra, men han hann inte riktigt hitta den form eller roll som krävs för att övertyga till en förlängning, och ibland är timing allt i fotboll (jag vet, jag säger det som om jag inte skulle tippa bort laget i augusti förra året).
Nu öppnar sig flera vägar för Asoro: tillbaka till moderklubben eller agentens telefonkö, kanske ett nytt lån, kanske en permanent flytt till någon klubb som vågar satsa lite längre på honom, kanske en bricka i ett större transferspel—ingen av de alternativen känns tryggt just nu för han behöver speltid och någonstans att landa och Djurgården behöver poäng och mål och någon gång måste man välja vad man prioriterar och det valet kan man inte alltid vänta in.
Vi har sett detta förr: spelare som blinkar bort i övergångsperiodens ljus.
Så där. Tillbaka till början: en chans för båda parter föll bort när lånet inte förlängdes. Men vad vet vi, jag gissade fel i augusti också.
