Sverige vann — och publiken gjorde skillnad. Över 20 000 på läktarna, jag noterade 20 347 på den officiella räknaren på raden bredvid mig - ett tal som kändes som ett löfte. Matchen slutade i seger. Spelarna firade. Jag rös.
Hur det gick till
Spelet var enkelt att beskriva i efterhand. Press, ett par snabba omställningar, och en sista fas där laget vågade hålla i bollen längre än vanligt. Publiken bar fram bollen vid flera tillfällen - ljudet steg när ett anfall byggdes från mittfältet till straffområdet. Det hjälpte. Det gav energi.
Efter slutsignal följde de väntade ritualerna - kramar, applåder och avtackningar. Elma Juntilla Nelhage och Amanda Ilestedt intervjuades på planen. Elma talade om stolthet och framtid – Amanda om ansvar och att bygga vidare. De sa samma sak i olika ord - vilja och tro.
- Publiksiffra: 20 347 enligt stadionklockan
- Intervjuer: Elma Juntilla Nelhage, Amanda Ilestedt
- Avtackningar: traditionell ceremoni med fotbollskramar
Jag kan ha fel, men det kändes genuint större än en vanlig landskamp - inte bara siffra utan en rörelse. Någon i rad 14 bar en hemmafilt med små initialer - en detalj som kändes viktig. Jag tror svensk damfotboll är på väg upp. Vad händer nu - kommer publiken fortsätta komma, kommer spelarna växa in i de roller fansen hoppas på, kommer klubbarna våga satsa på samma sätt som publiken visar att de vill...
