Det började i det trånga pressrummet. Lampor i ögonen, mikrofoner framför honom och journalister som väntade på något stort. Lamine Yamal satt lugn. Han var 19, trött men tydlig. "Jag antar att ni inte behöver förvänta er något särskilt då, säger han."
Han sänker ribban inför semifinalen mot Frankrike. Det är nästan för enkelt ett drag. Men kanske är det exakt därför det funkar. Här på Sportskribent har vi sett unga spelare försöka vara hjältar för tidigt (vi har också tippat fel förr, så ta mitt ord med en nypa salt).
Kortsiktigt gör det tre saker:
- Minskar pressen på honom.
- Låter laget ta ansvar.
- Ger honom frihet att spela fel utan rubriker.
Känns rätt. Det finns inga garantier. Det kan vara smart — kanske mest som psykologi — eller bara en snygg PR-rörelse. Men att erkänna pressen offentligt är ovanligt. Vi gillar när någon tar luften ur förväntningarna. Fast vad vet jag, jag tippade dem för nedflyttning i augusti.
Blir detta Yamals lugnande taktik — eller en öppning som Frankrike utnyttjar?
