Det här är en sån historia som känns både snett och fullständigt logisk i fotbollens värld. Skribenten kan ha fel, men få saker knyter ihop generationer så väl som en bild som överlever tiden.
Joan Monfor tog bilden ungefär 2006. På fotot sitter Lionel Messi med en liten bebis i famnen. Bebisen var Lamine Yamal. Nu, 18 år senare, står de på varsin sida i VM-finalen. Nu möts legend och ung spelare på världens största scen.
Från stillbild till stadion
Bilden är enkel. Ett ansikte som redan då var bekant - Messi - och ett ansikte som bara var ett löfte. Lamine Yamal är i dag professionell. Han är ung, snabb, vass i sista tredjedelen. Messi är veteran, världsspelare med tyngd i varje touch. De representerar två epoker. De visar ett kontinuum i fotbollen - från löfte till arv - men det går snabbare att säga än att förklara varför det känns så starkt.
Det finns en estetik i det här. En bild fångar ett ögonblick. Ett foto blir en narrativgenväg för kommentatorer, journalister, fans. Fans gillar sådant. Fans lever på sagor. Men fotot betyder inget på planen. Prestation betyder allt där. Och ändå, och ändå - när de går upp mot varandra i finalens första minut så finns bilden där i bakhuvudet hos många. Det är svårt att släppa den.
Detta är också en lektion i hur små samband blir stora berättelser. Ett barn i Messis famn blir en spelare i en VM-final. Det är vackert. Det är slump. Det är konstruktion av mening. Skribenten ser både det poetiska och det statistiska. Han ser en bild från 2006 och en match i Doha - två punkter på samma linje.
Det slutar inte med en snygg bild i ett arkiv. Det blir en scen. Det blir prat i sociala medier. Det blir en påminnelse om att fotboll alltid hittar sätt att knyta ihop generationer - med eller utan vilja från spelarna själva.
