Nio av tio gånger är de mer kompisar än rivaler. Men fråga dem vilken som blir argast efter en förlorad tävling och du får alltid ett namn som drar i mungipan.
Jag frågade Armand Duplantis rakt upp och ner. Han svarade utan att tveka: "Erik är definitivt den sämsta förloraren. Johan är största skämtaren."
Asså, det säger allt. Armand är navet i gänget. Han ser allt. Han ser när någon surar och när någon börjar dra dåliga imitatorer av domare för att lätta på stämningen.
Det spelar roll. När du känner varandra så här väl blir träningarna bättre och tävlingarna mindre stela. Skämten funkar som tejp. De håller ihop något som annars kunnat spricka.
Helt sjukt.
Okej men tänk på det här: en grupp med en dålig förlorare och en ständig skojare är lite som en symfoni där basen ibland stampa takten i fel takt, men solisten får publiken att glömma det.
Jag säger det rakt ut: jag följer lika mycket relationerna som resultaten. För ibland avgör humorn vem som hoppar högst nästa gång och ibland slutar det med...
