Det här är värt att säga högt: att Sverige står på startlinjen i fyra EM samtidigt är inte bara logistik och kalenderbyte. Det är politik. Det är prioritering. Det visar att vi satsar brett på unga ryttare (och ja, ofta på ponnyer som bär framtiden på ryggen medan vi andra bråkar om värdeord i ridsportstyrelser som aldrig slutar prata budget).
Veckan i Le Mans rymmer ponny-EM i hoppning, ponny-EM i dressyr, ponny-EM i fälttävlan och dessutom EM för unga voltigörer. Det händer mycket på en och samma plats. Le Mans är van vid stora evenemang. Hästar och tält funkar där.
Vad säger det om svensk ridsport?
För det första: bredd. Vi skickar ekipage i tre olika ponnydiscipliner samtidigt som vi stöttar unga voltigörer som gör gymnastik på hästryggen. Det kräver tränare, funktionärer, finansiering och en uppsättning vuxna som orkar lyfta scheman och transportsedlar i tid och otid.
För det andra: utsikter. Att ha unga i internationell matchning betyder erfarenhet innan det gäller på seniornivå. Vi bryr oss om att bygga vidare, inte bara plocka snabba placeringar.
Jag blir rörd.
Det finns också en annan, mindre smickrande verklighet. Att täcka fyra mästerskap samma vecka blir slitsamt för medier, för föräldrar och för sporten själv; uppmärksamheten sprids ut så mycket att prestationer lätt hamnar i skugga, och det är surt när någon i praktiken tar sig över hinder och blir osynlig i rapporteringen.
Här på Sportskribent gillar vi att heja på underdogs. Vi har sett det förr: en liten ponny som får en ryttare att växa, en voltigör som hittar modet och lär sig stå kvar. Det händer i Le Mans just nu.
Vi skickar folk dit. Vi följer dem. Samtidigt andas vi in tanken att bredd kostar. Men vad vet vi, vi tippade dem för nedflyttning i augusti.