Årsmötet samlade ett stort antal klubbar i SALK-hallen den 25 mars och jag kände direkt att det här inte bara var protokoll och beslut — det var folk som ville vara där, prata tennis och fira varandras insatser.
Middag, prat och pris
Innan mötet åt delegater, styrelse, pristagare och inbjudna en gemensam middag. Jag satt bredvid en klubbrepresentant från SALK som berättade om juniorverksamheten, och jag satt också nära en av pristagarna som fortfarande var andfådd av uppmärksamheten... middagen drog ut på tiden, skrattet blev högt, samtalen blev konkret bra och sen, efter några tal och en del skämt, fick Fair Play Rebecca sin utmärkelse och hela bordet reste sig nästan samtidigt i applåd.
Sen kom mötet.
- Delegater från flera klubbar.
- Styrelse och gäster.
- Pristagare, däribland Fair Play Rebecca.
Grejen med den här kvällen, om du frågar mig, är att prisutdelningen inte kändes som en bisak utan som kvällens hjärta, och när Rebecca fick priset blev det tydligt varför man samlas — folk erkänner det fina jobb som görs på banorna, i klubbstugor och i juniorträningarna, och det är bara helt otroligt att se hur ett enkelt pris kan ge så mycket energi tillbaka till alla runt bordet.
Jag tycker Stockholms Tennisförbund visar styrka i gemenskapen här — men vem tar hand om den energin under året som kommer?