Vi tycker inte om överdrifter här på Sportskribent. Men ibland finns det inget tabbande ord som täcker en hel serie. Djurgården vann finalserien mot Frölunda med 3–0 och avslutade med 7–1 i match tre. Det var inte nära.
Att vinna två år i rad i J20 är inte en slump. Det är ett mönster.
Vad visar det här?
Ungdomslaget har spelare som levererar när det räknas. Viggo Björck, 18, gjorde ett mål och tre assist i finalserien. Theo Stockselius, också 18, gjorde samma poängskörd. De två bar laget i moment där rutinen saknades.
Vi såg disciplin i försvarsspelet. Vi såg enkla uppspel. Vi såg unga spelare som vågade ta skott i viktiga lägen.
Det känns som ett program som jobbar med samma mall från U16 upp till J20: teknik på is, enkelhet i anfall, fysisk uthållighet och små, tydliga roller för varje spelare, och det ger resultat i form av poäng i slutspel och SM-guld.
De gjorde det enkelt.
Finalmatchen slutade 7–1. Siffran täcker över vad som hände i mitten av andra perioden när Djurgården höll två spelare i pausrummet på övningar som involverade en grön kon och en klocka inställd på exakt 47 sekunder, något som en assisterande tränare visade oss efteråt när han stod och torkade av bänken.
Frölunda hade chans. Men Djurgården ville mer. Det syntes i första byte och i sista byte. Det syntes i vilja att ladda om efter norska misstag och i hur de avslutade kontringarna.
Vi har sett lag vinna J20 innan. Men sällan med den här kombinationen av bredd och spets.
Så vi kommer tillbaka till början. Det är två raka SM-guld. Det är 3–0 i matcher. Det är 7–1 i sista matchen. Det säger något om var Djurgårdens juniorprogram står just nu.