Fyra ronder. Ett inspel. Par.
På första nio på Shinnecock Hills började det med ett järnslag som landa några meter nedanför hålet. Vanligtvis skulle vi prata birdiechans. Här blev det i stället ett tryggt par. Grejen med det är att banan tvingar dig att omdefiniera vad som är bra. Ett par här kan vara mer värt än en birdie på en snällare bana.
Hur gick det till? Spelaren slog ett precist järn som höll linjen och slutade precis under koppen. Men lutningar, vind och snabbt grönt gjorde att chansen att rulla i var minimal. Vi såg precisionen — men också realism. Jag spelade i Division 2 och jag säger det ofta, man lär sig att värdera varje poäng annorlunda. Förresten, Ludvig Åberg är i fältet och han fick samma läxa.
Det är helt otroligt hur en bit av gräs kan förändra målet från attack till trygghet... och det är väl därför vi älskar det här spelet!