Vi säger det rakt ut — schemat för majors fungerar mot sitt syfte. Fyra stora tävlingar under våren och sommaren borde ge kontinuerlig spänning. I stället får vi en topp i april och en brant nedförsbacke därifrån.
Statistiken förstör inte myten — den förklarar den. Nio majortävlingar har spelats under året. Sju olika vinnare har korats. Fyra av dem tog sin första majortitel. Det är mycket nytt blod, och det låter bra på papper — tills man ser publik- och medieintresset som faller ihop efter The Masters.
The Masters gick i april. PGA Championship i maj. U.S. Open i juni. The Open Championship i juli. Fyra tävlingar på fyra månader — koncentrerat, tajt, nästan komprimerat. Vi får en gigantisk nyhetsvåg i april. Sen blir det tunt. The Masters äter upp syret.
Efter Masters är luften liksom ute det.
Vad det gör med sporten
Här på Sportskribent har vi sett det förr — när du serverar allt tidigt så blir resten restprodukter. Publiken går vidare. Tv-timmar köps inte in. Sponsorernas pengar väntar på nästa stora ögonblick. En första major — det funkar som magnet. Men när fyra debutanter och flera olika vinnare sprids över nio majors på året så blir varje seger mindre hållbar i nyhetscykeln.
Titta på The Masters och U.S. Open som exempel — Masters får all kärlek. U.S. Open får ofta mindre. Vi kan peka på specifika helger och se tittarsiffror sjunka.
Jag kan ha fel, men jag tror inte det. Schemat skapar en ojämn intressekurva — och det riskerar att sakta döda golfens attraktionskraft efter det stora vårsprånget.
Det är inte en teknisk fråga bara — det är ett publikproblem. Och publikproblem blir ekonomiska problem. Vi kan fortsätta låtsas att fyra majors på rad är perfekt. Men vi vet bättre nu — och vi måste prata om konsekvenserna innan Masters nästa år kommer tillbaka med samma, gamla effekt.