Jag tycker redan nu att Ludvig Åberg håller på att göra något riktigt spännande här på Royal Liverpool. Grejen med majorerna är att de blir rätt nakna när vinden kommer in från sidan... och sidovindarna har varit skoningslösa i Southport.
Åberg började vingslagen i den 154:e upplagan av The Open. Första rundan var ojämn i hård sidovind. Men efter två följande varv har han klättrat in i en väl samlad tätklunga. Det är sånt jag gillar; en kille som vänder en svag start till en chans i toppen.
Min magkänsla säger: han blir världsstjärna.
Varför det betyder något
Royal Liverpool är inte snällt mot dem som spelar slarvigt. Jag spelade i Division 2 i tre säsonger, så jag vet hur vind vänder planer på en sekund — och ändå stod Åberg kvar. Han rett upp bollar, hittade greener när andra fick stå och tänka, och plockade viktiga par där det räknades.
Han hade en vinglig öppning i tuff sidovind — och plötsligt ser hans spel mer säkert ut, mer planerat. Det är inte bara tur. Han gör små justeringar, vågar ta ett kort järn istället för ett långt, och får belöning. När spelarna runt om börjar slå fel så gör han inte samma misstag.
Det här är en tätklunga med flera namn. Det är tätt. Allt kan hända på söndagens finalrond. Jag såg några slag som var helt otroliga och några som var vardagliga. Båda delarna behövs i en major.
Jag vet att jag låter som någon som brinner för sporten — för det gör jag! — men det här är ärligt talat underhållning på hög nivå. Åberg har lagt sig i position. Han har chansen att skriva historia i den 154:e The Open på Merseyside.
Det börjar bli spännande...