Han stod på tee ett. Grimassen var så tydlig att även jag, som sitter långt bort och dricker för starkt kaffe, såg den över tv-rutan. Jason Day slog iväg bollen, höll sig för ryggen och sedan gick det fort. Efter tio hål var det över. Sju över par på resultattavlan. Han kördes tillbaka till klubbhuset i en golfbil.
Scenen på Shinnecock Hills
Shinnecock är inte snäll mot svaga ryggar. Banan petar och drar i kroppar och nerver. Day grimaserade redan på första utslaget (min notering i telefonen säger 09:17, jag vet, onödigt). Han har haft ryggproblem förr. Det är samma gammal historia med nya smärtor.
Mönster som inte försvinner
Det här är inte en olycklig dag. Det är en trend. Day har tappat timmar i träning, puttar han inte eller står upp till pressen. I dag var han sju över par när han gav upp. Han lämnade banan innan lunch. Jag tycker hans rygg fortsätter att vara ett allvarligt hinder för att prestera i majors. Punkt.
Vad betyder det här framåt?
Om du frågar mig så känns det dystert. Han är 36 nu. Det är inte gamlingar men det är heller inte ung talang. Jag minns när han vann en major. Det känns långt bort i dag. Gut reaction: han kommer inte vinna en major igen.
Förresten, och nu flikar jag in något oviktigt men specifikt: han såg ut att hålla en vit handduk med tre små bläckfläckar när han steg in i bilen (jag lägger märke till skräp). Det betyder inget. Eller kanske allt.
Jag såg honom grimasera på tee ett. Jag ser den bilden framför mig igen när jag tänker på dagens U.S. Open. Det är inte ett bra tecken.