73:e minuten. Läktarbruset steg som en våg över Gamla Ullevi. William Milovanovic satte foten i gräset, vände sig om och möttes av sina egna supportrar. Buropen var inte diskreta. De blev utbuade av sina egna supportrar – William Milovanovic.
Scenen som inte borde finnas
Grejen med Blåvitt är att klubben har en publik som lever för matchen. De sjunger, de lever, de skriker. Men när sången vänder och blir burop, då händer något annat. Det hördes över hela läktaren.
Utbuandet växte. Utbuandet blev som en våg som rullade fram och svepte bort allt lugn. Spelarna såg spänt ut. Tränaren försökte prata, men orden drunknade.
Vad säger spelarna?
Milovanovic var tydlig i en intervju efter matchen. Han sa det rakt. Han sa: "De blir utbuade av sina egna supportrar – William Milovanovic". Han lät trött. Han lät orolig. Här på Sportskribent känner vi igen den där tystnaden efter burop. Den stannar kvar i omklädningsrummet, i kropparna.
Resultaten har inte kommit. Formen har varit svag hela säsongen. Fansen har höga krav. När krav blir till burop blir det svårt att andas på planen...
Vad händer nu?
Det här är inte bara en dålig dag. Det är en signal. En stor klubb med en stor supporterbas har nått en punkt där publiken vänder sig mot laget. Det skapar splittring. Det skapar press. Det skapar misstro.
Klubben måste agera. Snabbt. Vi har sett hur sånt här kan sprida sig. Om inget görs kan det leda till ännu mer håglös fotboll, fler tysta avbytarbänkar och fler burop som blir hårdare och hårdare.
Jag stod där i 73:e minuten och tänkte på hur en kväll kan förändras på en sekund. Och nu står vi här, och väntar på nästa utbrott...