Jag säger det rakt upp: att sparka en chef för att kontoret rör sig mot utförsbacke är både enkelt och svårt på samma gång, men om du frågar mig så säger det mer om organisationen än om personen. UNT rapporterar att Malmberg fått lämna sin tjänst och Bollsvenskan plockade upp nyheten direkt. Ingen datum nämns i medierna. Inga matcher. Inga resultat. Bara missnöje.
Det här är inte en fråga om poäng eller mål. Det här är en fråga om hur folk pratar med varandra när lamporna är släckta på kontoret och hur beslut föds i korridorerna, i fina ord men i praktiken i smyg.
Det var missnöje. Missnöje som spred sig.
Vad som enligt källorna hände
Malmberg hade en ledande roll, det vet alla. Han var inte en spelare på plan, han var mannen som skulle hålla ihop allt runt omkring, men nu säger källor till UNT att sammanhållningen brast och att missnöjet blev så stort att ledningen valde att agera för att stoppa skadan innan den blev större.
Jag ser det så här: interna strider äter upp tid och fokus, de dränerar energi och de får kollegor att välja sida i stället för att jobba för laget, och när folk väl börjar välja sida så händer det som händer nu.
Någonstans i processen blev det viktigare att lösa stämningen än att vänta på nästa match, och det säger något om hur akut problemet var. Det betyder inte att Malmberg var utan fel, det betyder att miljön runtom honom var sjuk.
Jag har sett liknande på lägre nivåer, i divisioner där en dålig ledning slår ut en klubb snabbare än en dålig träning och det känns igen här: små gnistor blir bränder när ingen släcker dem i tid.
Ingen gillar att sparka folk. Jag gillar det inte. Men jag ser varför de gjorde det.
Jag sa det i början. Jag säger det igen: det här handlar om kontoret, kontoret som tappade kontrollen.