Jag säger det rakt ut: jag bryr mig mer om hur folk står kvar än hur många mål som gjordes. En finalförlust är alltid tung. Den här kändes extra, men supportrarna gjorde den bärbar (i brist på bättre ord, och ja, jag låter som en sentimental gammal journalist ibland).
Matchen skedde i strålande sol. Det var 42 minuter och 13 sekunder in när Hammarby nästan vände – nästan alltså, och det är en skillnad som river mer än du tror. Ett skott, en nick, en boll som smiter ur händerna. Smärtan var konkret. Men så var också stödet.
Läktaren gjorde jobbet
Jag räknade inte alla flaggor, men jag såg 137 (jag kanske räknade fel, vad vet jag). De sjöng. De applåderade. De svepte enkla ramsor som blev stora. "Vi stolta, trogna Hammarbyare vet hur det är – och ALL cred till våra ljuvliga supportrar som i strålande sol gjorde bitterheten lite mindre bitter." Det var på läktaren jag kände att förlusten förvandlades från gapande tomhet till något som gick att andas med.
Spelarna gick av planen med tunga steg. Fansen stannade kvar och sjöng högt, långt efter slutsignalen. Jag gick därifrån, glad men ändå ledsen det kändes. Och om du frågar mig så