Målet och ögonblicket
Jag stod på läktaren när bollen smällde i nätet. Klockan 18:43, om någon undrar, och publikens jubel slog som en våg mot mig. Doumbia föll ihop med händerna mot gräset och stirrade upp i tomma intet. Jag tror inte jag sett någon reagera så hårt efter ett debutmål i Allsvenskan.
Han sa sen: "Det var som att allting svartnade - Doumbia om sitt första allsvenska mål". Orden satt kvar i luften. Jag tänkte att han skulle hoppa upp och fira lagom stelt, men istället blev det tystare, nästan chockartat. Asså, det var nästan overkligt.
Vad reaktionen berättar
Okej men här är grejen: det är inte bara ett mål. För en ung spelare är det en vägg av förväntningar. Jag såg det i hans blick. Man kan prata taktik och teknik tills man blir blå, men det här handlar om något annat. Det handlar om vad som händer i huvudet när hela stadion väntar på att du ska lyckas.
Doumbia är ny i Allsvenskan. Han är under uppsikt. Han kommer få mer speltid och fler analyser, och folk kommer minnas hur han reagerade första gången. Förresten, tänk på att det var hans första fullträff i högsta serien, inte en inhoppare på övertid — det räknas annorlunda. Jag tror det visar en psykologisk barriär många unga måste ta sig igenom.
Vad det borde leda till
Jag tycker klubbar måste göra mer. Inte bara prata om utveckling utan faktiskt lägga resurser på mental träning. Nej, inte bara en workshop och låtsas som att det hjälper. Riktigt stöd. Jag såg det i Doumbias reaktion och jag kommer inte glömma den bilden. Han reste sig till slut, men ögonblicket sitter kvar. Det svartnade för honom, och för mig betyder det att vi har ett problem att lösa.