Sand som sprutar och ett skratt
Sand sprutade när Maja landade i sista serien på träningen. Coachens blick blev skarp ett ögonblick. Maja reste sig, borstade av sig, log så där som någon som just kände sig nära men inte vill låta klok. Vi på Sportskribent stod i kanten och tänkte att det där kan bli ett mätbart ögonblick (jag vet, jag är lätt att imponera). Hon säger det med ett skratt: – Jag kanske slår båda rekorden på SM, skrattar Åskag.
Två rekord. En idé som vuxit
Hon har jagat trestegsrekordet i flera år. Det har blivit små förbättringar, teknikjobb, mer explosivitet. Samtidigt finns längdhoppet där. Erica Johanssons svenska rekord hänger i luften som en gammal trofé som ingen vill sopa ner från hyllan. Maja tränar båda grenarna. Hon växlar tekniken i veckan, hoppar tresteg, byter skor, hoppar längd. Det ser planerat ut. Och det är inte bara snack. Det är träning som har botten i timmar och åter timmar.
Vad skulle det betyda?
Att slå ett svenskt rekord på SM räcker för att få rubriker. Att slå två skulle vara absurt. Det skulle ändra historieböckerna. Vi brukar gärna nypa till med klichéer om mångsidighet, men här blir orden svåra. Det skulle cementera hennes status som en av de mest mångsidiga hoppare Sverige sett. Eller så blir det bara en rolig idé som hon säger för att avdramatisera pressen (hon är klok, hon vet hur media funkar).
SM är rätt arena. Här har rekord satts förut. Här sitter publiken nära, vinden kan vara med dig, och måttbanden är ofta rättvisare än på mindre tävlingar. Vi vet att svenska rekord är svåra. Vi vet också att Åskag inte är typen som drömmer utan bygger. Så när hon skrattar åt sin egen idé så finns en sanning under skämtet. Sanden väntar. Och vi väntar på att se om