Jag tycker inte vi pratar nog om hur viktigt stöd hemma är för en idrottares comeback, och ja, jag vet att det låter som en blöt Instagramtext men när Gabriel Landeskog fick pris för sin comebacksäsong och plötsligt stod i sitt vardagsrum i Colorado med familjen runt sig så såg det äkta ut på ett sätt som hockeyintervjuer sällan är (din redaktör kallar det mitt "signum", men jag misstänker att hon menar det som en klagan).
Han har varit skadad. Han har fått kritik. Han har kommit tillbaka.
"Grattis pappa", ropar Landeskogs barn i ett klipp som NHL har delat.
En enkel scen som säger mer än en halvlång presskonferens
Klippet är kort. Det är också smart redigerat. NHL vet vad de gör när de lägger ut sånt här — de vill mänskliggöra spelaren för fansen, men det betyder inte att det är fejk. Jag såg barn skrika av glädje. Jag såg en man som inte behövde förklara sitt slit. Han fick en applåd i sin egen soffa.
Comebacken handlade inte bara om att spela fler matcher. Den handlade om att återfinna tajmingen i passningsspelet, att kunna ta ansvar i defensiva situationer och att gå framför muren i powerplay när laget behövde det mest; det var inte glam, det var dagligt jobb, svett och mindre ära men mer nytta.
Om du frågar mig så visar det att han fortfarande är en av våra viktigaste svenskar i NHL, inte för att någon plakat säger det utan för att lagkamrater och tränare litar på honom i avgörande lägen och för att han, trots skadorna, fortfarande levererar när det räknas.
Och ja, familjen gör det snyggare. De ger berättelsen ben och en liten knuff i hjärtat — precis det som får oss att dela klippet vidare till folk som annars bara scrollar förbi (jag gjorde det också, erkänner jag, för jag är svag för barnröster och dåliga emojis).
Han prisades. De firade honom hemma i Colorado. Det var enkelt. Det var svårt att inte bli rörd.