Asså, om du frågar mig så var det här inte bara en vinst. Det var en markering. Fem tusen fyra hundra sjuttio‑tre dagar sen sist. Femton år och en försvinnande liten plats i historieböckerna som nu är full med klistermärken igen.
Hur de gjorde det
Jag såg matchen. Jag hörde publiken så högt att jag nästan glömde kommentatorn. Boston ledde 2–0 med mindre än åtta minuter kvar. Sen hände det. Tre mål i slutet av matchen, Buffalo vände till 4–3 och vann. Kapten Rasmus Dahlin fångade det rätt: – Det var ännu häftigare än jag trodde. Jag kunde inte höra något annat än publiken – det var fantastiskt, säger kaptenen Rasmus Dahlin.
Det finns en brutal enkelhet i sånt här. Lag som har saknat slutspelets press i över ett decennium vet plötsligt hur det smakar. De bytte ice, de bytte tempo, och de tände varandra. Jag räknade fel en gång men kom fram till att Buffalo gjorde tio intensiva byten i de sista sju minuterna. Det låter som en detalj du inte behöver, men det är där allt föll på plats.
Jag säger det rakt ut: Boston såg skärrat ut efter det fjärde målet. Ingen analys, bara känsla.
Det är en konstig syn att se ett lag som varit borta från slutspelet så länge plötsligt posta en sådan vändning. Som att en gammal Saab kör om en Ferrari på E4:an. Obegripligt för vissa, underbart för andra. Dahlin bar laget. Han dirigerade, han puschade, han stod kvar när det blev hårt.
Slutresultat 4–3. För fansen på läktaren var det mer än tre poäng. För stan var det kvitto på att Buffalo inte bara är glada att vara tillbaka. Om du frågar mig så var det en markering. Jag ser fram emot nästa gång de får sitta i det där köket fullt med adrenalin. Jag tror inte vi sett slutet på den här historien.