Rasmus Andersson blev vansinnig efter att Sean Durzi skallade honom i slutspelets första match mellan Utah och Vegas. Jag såg rakt igenom det som hände på isen och det var allt annat än städat.
Min första känsla: det var med flit.
Blev vansinnig, Andersson.
Matchen startade het. Det var tydligt redan i första bytet att inget lag ville ge sig. Durzi och Andersson möttes i en närkamp som gick över i en skallning. Isen luktade av ilska direkt.
Hur det utvecklade sig
Andersson går in i närkampen. Durzi svarar med skallning. Situationen spårar snabbt ur. Spelare runt dem dras in. Domaren blåser inte undan genast. Det blev arga utrop, knuffar, och en känsla av att något större just hänt.
Jag såg Andersson resa sig, röd i ansiktet, talar med linjemännen. Han protesterar. Lagkamrater samlas runt. Motståndare gör likadant. Hetsen på isen ökade under resten av perioden.
Fysiska konfrontationer hör hemma i hockey. I slutspelet är de vanligare. Men det här var mer än rutin. Det var en trigger för anspänning som redan låg i luften i den första matchen.
Sen blev det annat.
Om du frågar mig så förändrar sådant här mer än vinden i båset. När en svensk back i Vegas blir skallad av en Utah-spelare så sätter det tonen för resten av serien. Det skapar små misstroenden, mer fysiskt spel och nattliga räkenskaper på isen.
Det är möjligt att lagen reder ut det. Det är möjligt att dom tar ut det i nästa match. Men jag tror inte att det tystnar bara för att matchklockan stannar.
Jag såg det hela, och Andersson var vansinnig. Det var vad matchen gav mig. Så slutar den inte riktigt där.